I mitten av augusti gjorde Hallandsdistriktets biodlare en studieresa till Lurö i Vänern. Eftersom Det Nordiska Biet räknas till de utrotningshotade djurraserna hade vi fått medel från jordbruksverket och resan genomfördes med hjälp av hushållningssällskapet i Halland. Vi blev 38 deltagare och första stoppet efter förmiddagskaffet var Tavlebords Honungsgård, belägen på sydvästra Orust.
Vi imponerades av hur fint Helge och Pia byggt upp sin verksamhet runt bin och honung. På bara sex år har de skapat gårdsbutik, Bed&Breakfast, café, brödbutik, bisafari mm. De har ca 15 anställda och 130 kupor buckfastbin, allt kravcertifierat. Bäst säljer s.k. turisthonung smaksatt med citron , lime eller ingefära. Roligast var besiktningen av boendet i bikupan, där varenda pinal var skapad med biinspiration. Måste upplevas på plats. Tänk att få sitta i drönarsoffan bland pollenkuddarna! www.tavlebordshonungsgard.se.
Vid lunchen träffade vi Monica Selling, nya ordföranden i SBR, som informerade oss om förbundets nya hemsida och om biodlarpodden, där vi träffar Hanne Uddling med gäster. Gå in på www.biodlarpodden.se och lär dig mer om honung, vax, pollinering, Bee Urban projektet mm. Monica pratade också om vaxsituationen och beskrev faran med importerat vax som kan innehålla paraffin, vilket skulle vara förödande att få in i vaxhanteringen. Fråga alltid efter testresultat och godkännande av vaxet du köper, var hennes råd.
På väg till Säffle i det strilande regnet informerade Sara Bergström –Nilsson oss om bivänliga växter och pollineringens betydelse. Tänk efter hur du anlägger din trädgård så att biväxterna överväger! Variation är nyckelordet och hon myntade uttrycket pollenoptimera din trädgård!
Mynta, isop, salvia, vitklöver, maskrosor, lavendel, sparris, blommande jordärtskockor och gurkört är vänliga biväxter. Klipp inte av allt på dina kryddväxter utan låt en del gå upp i blom. Fyll urnor med kattmynta, aubretia och isop t ex och se om du får plats med en sälg.
Nästa stopp var LP:s Biodling AB i Säffle. Där blev det efterlängtat kaffe och rundvisning av lokalerna. Här var det mängdhantering av honung med stora kar på 2000 – 3000 liter och maskinell valsning av vax. Biodlingen hade gått i arv från far till son och utvecklats efterhand. Målet nu är att fördubbla den egna produktionen. För så stor hantering är livsmedelscertifieringen och spårbarheten viktig. Man importerar också honung när den svenska inte räcker.
Efter en god buffé på hotell Clarion var det dags för mjödprovning. Mjöd är en alkoholhaltig dryck, även kallad honungsvin, som framställs genom jäsning av honung och vatten och som får sin smak av de olika dragväxterna men också av lite spetsning med t ex älgört och fläder.
Nästa dag var gråmulen och regnig, men vi fick reda på att Lurö är den plats i Skandinavien som har flest soltimmar, så under den timslånga båtfärden såg vi hur solhålet i molnen blev större och större för att ersättas av en helt klarblå himmel resten av dagen på Lurö.
Vi guidades av föreståndaren för parningsstationen för det nordiska biet, Ingvar Arvidsson. Han talade sig varm för denna ursprungliga biras som är avpassad för vårt nordiska klimat, men som råkat i vanrykte efter uppblandning av andra raser. Tidigare var det nordiska biet utbrett från Skandinavien till Spanien och från England till Uralbergen.
Det nordiska biet kräver mindre vinterfoder och det utvecklas senare på våren. Det är därmed mindre risk för utsot. De börjar yngelsättningen först efter rensflygningen. Vid hallondraget är det på topp och bimassan behålls över ljungdraget, som det nordiska är bäst anpassat till. Små nordiska samhällen kan ge förhållandevis stora skördar. Det har färre yngel vilket leder till mindre varroa.
Under 1950 talet började man dock blanda in främst det italienska gula biet, Ligustica, och efter ett par, tre generationer började det nordiska biet att få aggressiva tendenser. Därifrån kommer ryktet om deras ”stickighet”. Ingvar Arvidsson betonade dock att renrasiga nordiska bin är mycket fromma och lätthanterliga. Det såg vi vid hans hantering helt utan slöja och handskar. De har dock egenheten att de rinner av kakan när man lyfter upp den, och man måste hela tiden vända på kakan under besiktningen. De är ganska svärmtröga och flyger sent på kvällen och vid lägre temperatur.
Genom buckfastbiets frammarsch så fanns det på 70-80talet inte så många renrasiga nordiska bisamhällen kvar. Några eldsjälar beslöt sig då att försöka främja denna ursprungliga biras och 1984 startade Rolf Nordström och Gunnar Johansson parningsstationen på Lurö. Det var dock svårt att hitta renrasigt material för aveln. 1990 tog Ingvar Arvidsson fram en räddningsplan som fick gensvar hos lantbruksstyrelsen i Jönköping och biet fick räddningsstatus. Man genomsökte landet efter renrasiga samhällen och en del hittades i Jämtland, Västerbotten och Dalsland. Renparningsområden finns det nu på flera ställen, främst i Norrland men även i Värmland och Medelpad. Genpooler finns på öarna Holmön, Utö, Möja, Nord och Sydkoster. På parningsstationen på Lurö parades ifjol 1200 drottningar. Till det behövs en ansenlig mängd drönare som föds upp i speciellt starka samhällen som ibland måste stödfodras på sommaren för att hålla uppe drönarproduktionen. Runt 20 juli tas drottningarna bort för att säkerställa att samhället ej slänger ut drönarna. Nya drottningar paras varje vecka. Vid vårt besök fanns det 240 drottningsamhällen. Till dem behövs ca 5000 drönare. När man öppnar för drottningen flyger hon först ut på en kortare orienteringsflygning. Tysk forskning har visat att när hon ger sig ut på sin parningsflygning väljer hon gärna drönarsamlingar som finns lite längre bort. Man har också funnit att hon flyger ut för parning flera gånger innan hon startar sin äggläggning.
Det nordiska biet finns även i våra grannländer och på Grönland, men även där har man problem med renrasigheten. Man måste ha 100 %igt drönarmaterial. Renrasigheten fastställs genom mätning av två olika vingvärden, dels cubitalindex och dels diskoidalvinkeln. Dessa värden visar mycket tydligt om bina är renrasiga eller hybridiserade. Man rekommenderar inte nordiska bin till nybörjare och till biodlare i områden som domineras av annan biras.
Ingvar Arvidsson efterlyser mer forskning och helst ett biinstitut, där professionell avel kan bedrivas. Han var speciellt glad över SBRs styrelsebesök på Lurö härom året, vilket han såg som ett erkännande från förbundets sida av det arbete, som lagts ner av honom och övriga eldsjälar. I nordbiföreningen www.nordbi.se kan du läsa mer om ansträngningarna att rädda detta inhemska bi. Nästa år 2018 hålls en ny nordbikonferens. Den senaste var i Ånge 2016.
Alla som följde Ingvar i hälarna under dagen och kunde ta del av hans stora kunskap om växter, djur och öns historia och som fick uppleva hans kärlek till denna ”glömda” biras åkte hem med stor tacksamhet och hos flera säkert med en önskan om att på något sätt kunna befrämja denna ursprungliga biras.
Vi vill också slå ett slag för ett besök på Lurö med dess härliga vandringsleder, fornminnen, goda mat och boende och med solen som skiner t o m oftare är i Karlstad.
Hemvägen var lång men Marie-Louise Simonsson från Kungsbacka BF förkortade den med sitt trevliga quiz från SBR. Tre glada vinnare fick fröpåsar till nästa års sådd av biväxter. Quizet som är i form av en kortlek kan beställas från SBR och det repeterar mycket av det du lärt dig om bina, våra flitiga små kamrater.
Innan vi började slumra till blev Eva Castell och Sara Bergström – Nilsson, våra utmärkta researrangörer, avtackade och en varm applåd gick till vår eminente chaufför Mats Ivansson, som med lugn hand rattat bussen och dessutom lärt sig ett och annat om bin!
Vid pennan: Inger-Lena Åkesdotter
